Färgkodningens baksidor

Som pappaledig var jag ofta och handlade i min kvartersbutik. Vid ett tillfälle hade jag glömt någonting i mejeridisken och lämnade för en kort stund vagnen med min sovande dotter medan jag sprang tillbaka. När jag sedan återvände stod en kvinna på vakt vid barnvagnen. Hon tittade uppfordrande på mig som om hon bad om ett tack nu när hon tagit hand om mitt lilla barn. Jag log och förklarade att jag bara skulle hämta lite mjölk. Kvinnan frågade ”Vad heter han?” och det var då jag insåg mitt fatala misstag. Jag hade nämligen färgkodat mitt dotter fel. Dagen till ära hade hon ljusblå, ärvda kläder och när jag sedan svarade: ”Hon heter Fina”, var det som om något brast hos kvinnan: ”Det är ingen ordning på någonting nu för tiden”, nästan skrek hon medan hon satte fart mot utgången.

Mandomsprovet

Du kan segla tvärs över Atlanten i en plastjolle, göra lumpen som fallskärmsjägare i kallaste Lappland, hoppa bungyjump, springa ett maratonlopp, ha helskägg, lyfta 200 kilo i bänkpress, köra den häftigaste sportbilen som finns, ha enormt stora biceps, se ut som att du är med i en reklamfilm för Dressman, ha en riktig basröst, bestiga Mount Everest, eller ha hur mycket hår som helst på bröstet, men det spelar ingen roll, för det som skiljer pojkarna från männen, är att ha varit med på en förlossning, och klippt av navelsträngen … Det är det verkliga mandomsprovet. Så om du vill veta mer om hur en förlossning går till, och hur det känns att stå där mitt i natten, med en sax i handen, redo att klippa av navelsträngen – kan du ju alltid fråga en som vet, en riktig man alltså, du kan ju alltid fråga mig.

Patrik Ohlsson

Pojkar och deras pinnar

– Woaaaaow, utbrister min 6-årige son med djup inlevelse och med en röst som bara en upphetsad liten grabb kan stadkomma. Han tar ett skutt över diket och försvinner en bit in i terrängen. Vi är på väg hem från skolan och uppenbarligen har han fått syn på något så otroligt att det inte finns några ord. Storasyster, som är 9 år, tröttnar och efter ett par

– Kom igen nuuudååå, jag vill heeem, så går hon i förväg. Lillebrorsan kan verkligen vara en pest.

När sonen till slut kommer tillbaka bär han på … en pinne. En ganska kort, barklös, men kraftig pinne. Hur han över huvud taget har lyckats se pinnen i det höga gräset fattar jag inte.

– Jaha, har du hittat en pinne, säger jag förstående och klappar honom på huvudet i mina tankar. Att göra det rent handgripligt vore en dödssynd.

–Men maaammaaa, det är ju ett laaasersvärd ser du väl, säger han samtidigt som han låter svosch, hwroom, svisch, precis som lasersvärden i Stjärnornas krig. Favoriten för tillfället. Sonen tittar på mig som om jag var något slags underlägset blötdjur och fortsätter framåt längs vägen.

–Vosch, hwroom, svisch, säger han och fäktas med en osynlig Darth Vader.

Det här fick mig att tänka på vuxna män och deras skruvdragare. De vårdar dem ömt och svär när batteriet tar slut eller bitsen försvinner (jodå, till slut har jag lärt mig vad en bits är …). Jag undrar om de i hemlighet låtsas att skruvdragarna är – inte lasersvärd – men väl häftiga laserpistoler som de kan mota bort tjatiga fruar och flickvänner med?

Om man ändå kunde läsa deras tankar …!

Annica Ranestedt

Att få småsyskon

Min äldsta dotter Sandra har två barn, Josefin och Jonathan. Josefin var fem år när denna händelse utspelar sig. Sandra har precis fått veta att hon är gravid, hon och Mats (sambon) samlar familjen för att berätta detta.

Sandra säger med förväntansfull röst:

– Jag har en sak att berätta för er … ni ska få en lillasyster eller bror.

Det blir helt tyst i rummet.

Helt plötsligt utbrister dottern Josefin näst intill med gråt i rösten och med stark vädjan:

– Mamma, mamma du måste ringa till dem och säga att ni har ångrat er … att vi inte vill ha någon bebis.

Efter några dagar återkom familjelyckan och snart kommer det nya barnet.

Paul Bärlund, snart morfar