Pojkar och deras pinnar

– Woaaaaow, utbrister min 6-årige son med djup inlevelse och med en röst som bara en upphetsad liten grabb kan stadkomma. Han tar ett skutt över diket och försvinner en bit in i terrängen. Vi är på väg hem från skolan och uppenbarligen har han fått syn på något så otroligt att det inte finns några ord. Storasyster, som är 9 år, tröttnar och efter ett par

– Kom igen nuuudååå, jag vill heeem, så går hon i förväg. Lillebrorsan kan verkligen vara en pest.

När sonen till slut kommer tillbaka bär han på … en pinne. En ganska kort, barklös, men kraftig pinne. Hur han över huvud taget har lyckats se pinnen i det höga gräset fattar jag inte.

– Jaha, har du hittat en pinne, säger jag förstående och klappar honom på huvudet i mina tankar. Att göra det rent handgripligt vore en dödssynd.

–Men maaammaaa, det är ju ett laaasersvärd ser du väl, säger han samtidigt som han låter svosch, hwroom, svisch, precis som lasersvärden i Stjärnornas krig. Favoriten för tillfället. Sonen tittar på mig som om jag var något slags underlägset blötdjur och fortsätter framåt längs vägen.

–Vosch, hwroom, svisch, säger han och fäktas med en osynlig Darth Vader.

Det här fick mig att tänka på vuxna män och deras skruvdragare. De vårdar dem ömt och svär när batteriet tar slut eller bitsen försvinner (jodå, till slut har jag lärt mig vad en bits är …). Jag undrar om de i hemlighet låtsas att skruvdragarna är – inte lasersvärd – men väl häftiga laserpistoler som de kan mota bort tjatiga fruar och flickvänner med?

Om man ändå kunde läsa deras tankar …!

Annica Ranestedt