Julefrid

Det hela utspelar sig före mobiltelefonernas tid, då det hetaste som fanns var personsökaren.

Dagen före julafton åker fastighetskötaren hissen ned från det nu helt nedsläckta kontorshuset. Julen är här och hans sista arbetspass för året ska snart vara till ända.

Det är då det händer. Det som inte får hända. Hissen stannar.

Paniken kommer krypande men så inser han till sin glädje att alla hissar just fått moderna nödtelefoner. Han trycker på telefonens enda knapp och väntar andlöst efter signalen i andra änden: så kommer den, en signal, två signaler – det är då han märker att det är hans personsökare som börjat ringa. Och det är då han inser det fasansfulla. Hissens nödtelefon är kopplad till fastighetsskötarens personsökare, den han bär i bältet.

Berättat för Erik Mattsson

På promenad med chefen

En läkare – nyanländ till Sverige vid den tiden  – berättade om ett av hans första patientmöten i Sverige. Inledningsvis bad han patienten berätta så utförligt hon kunde om sin sjukdomshistoria. Kvinnan berättade och återkom flera gånger till sina promenader med chefen. De var ute på kvällarna och även ibland tidiga mornar, visade det sig, och kvinnan sade sig uppskatta dessa promenade mycket.

Möjligen var detta något en svensk chef förväntades göra, tänkte han, kanske något helt normalt. Men efter en stunds grunnande beslöt han ändå att fråga lite närmare om deras relation.  Då läkaren ställt frågan blir kvinnan först alldeles tyst och därefter börjar hon gapskratta:
– Jag promenerar inte med chefen utan med min schäfer, svarade hon fortfarande storskrattande.

En sjukhusclowns tankar

Dagarnas innehåll varierar som väderleken och som sjukhusclown gäller det att vara beredd på precis vad som helst. En dag när vi hade förvandlats till clowner tog vi som vanligt hissen för att komma till barnavdelningen. På väg upp öppnades hissdörrarna för att släppa in nya resenärer. När de fick syn på oss studsade en del kroppar liksom till, ögon vidgades, leenden spred sig och en kvinna sa:

– Vad glad jag blir! Ni är så underbara!

När vi klev ur hissen önskade alla varandra en fin dag. Vi såg, längst bort i korridoren, killen som jobbar på transport. Vi känner varandra och han vinkade till oss, med hela kroppen. Vi mötte en liten flicka, vi kände, och hennes mamma. De var på väg till apoteket för att hämta flickans medicin. Hon ville gärna att clownerna skulle följa med. Sagt och gjort. Mamman körde barnvagnen och bredvid marscherade flickan på tunna men bestämda ben ihop med oss clowner. Apoteket var välfyllt med väntande människor. Under tiden som mamman hämtade medicinen fick vi ett sådant där typiskt clowninfall.

– Ska vi sjunga en sång?
– Ja, Imse vimse spindel, föreslog vår lilla vän.

Med hög och klar röst sjöng den späda flickan, så att hela apoteket höll andan för en stund. När sången var klar bröt applåder och jubel ut hos vår spontana publik. Flickan lyste och vi skrattade tillsammans. Några månader tidigare hade hon varit nära att dö.

När dagens arbete är avslutat går jag avsminkad och anonym ut genom sjukhusentrén, som vem som helst. Jag möter ett barn jag träffat som clown tidigare under dagen. Men det är bara jag som vet att vi har träffats. Bara jag vet hemligheten…

Alice Barte, Sjukhusclown Clownronden

Det är inget fel på stolarna

Det är eftermiddag och konferensgästerna har suttit riktigt illa under förmiddagen (stolarna är nämligen ihopsatta i trånga rader). En konferensgäst går till tjejen i receptionen för att framföra detta.

– Stolarna är rätt obekväma…

Svaret kommer lika hastigt som aggressivt:

– Det förstår jag inte. Det är ingen som klagat förr, folk brukar tycka om dem. Det är Lammhults och vi kommer INTE att köpa nya!

Utan att få ur sig ett ord, för vad svarar man på sådant, går konferensgästen tillbaka till sin grupp. Service är svårt tänker vi som får höra vad konferensvärdinnan svarade, fast hon kanske bara var överhettad så här på den första riktiga sommardagen.

Berättat för Erik Mattsson

Kokt potatis eller stekt?

Vid ett kommunalt vattenverk går larmet om att ett stort rör sprungit läck kvällen före julafton för ett par år sedan. Två gubbar kallas ut med “lilla grävaren” och inser efter nån timmes grävande i snöslasket och med det isande vattnet runt stövlarna att deras grävare inte kommer att duger för det här jobbet. Just då gubbarna inser att det inte blir nån julefrid i år, dyker den dam utanför vars hus man grävt gropen upp. Hon ser inte vidare glad ut:

– När blir det färdigt, frågar hon, det är ju skamligt att ni ska hålla på med detta just nu. Ska man inte ens kunna koka sin potatis?

Gubbarna tittar upp, och den ene av dem surnar till ordentligt. Jag slänger kärringen i gropen och skottar över, tänker han, men det han säger förvånar honom själv; för med lugn röst säger han:

– Kanske damen skulle kunna steka sin potatis istället, för el har vi ju.

Denna berättelse använder man än i denna dag inom förvaltningen som ett exempel på vad man menar med att vara kundorienterad.

Uppsnappat av Erik Mattsson

Garderobsbesvär

Jag började på den andra sidan, på landskansliet, kring 1967, med körkort, socialmål. civilförsvar, överexekutor och annat.

Första dagen kom jag väldigt tidigt, omkring halv åtta. Inte en käft var där, på Slottet i Örebro. Jag letade mig upp och hittade rätt avdelning och rätt kapprum. Var ska jag hänga min rock, undrade jag. En del galgar var märkta med namn, dom undvek jag. Längst in blir nog bra, tänkte jag. När det var lunch och jag skulle hämta min rock fick jag en klapp på axeln och min sektionschef, förste länsassessorn Johansson sade:

– Unge man, det där är min galge. Jag har hängt där i 25 år och det tänker jag fortsätta med.

Det visade sig att man hängde kläderna i lönegradsordning. Förste länsassessorn längst in – där jag hade råkat hänga min rock – sedan länsassessorn, förste länsnotarien, länsnotarien, länsassistenten, förste landskanslisten osv. osv. ned till yngsta skrivbiträdet. Jag som var extra landskanslist, skulle ha hängt min rock nånstans i mitten.

Berättat av Björn Thärnström i boken “Byråkrater berättar”

Centralstationen i Göteborg

Det hände på Göteborgs Central för länge sedan att taxeringsintendent Elving skulle ta tåget upp till Strömstad. Han gick då lite nära kanten på perrongen, så en stationskarl ropade då till honom:

– Hörrödu där, flytta dig inåt för det kommer ett tåg!
– Jag ska be att få upplysa om att jag är taxeringsintendent i Göteborgs och Bohus län, ropade Elfving tillbaka.
– Det blir du inte länge till om du går där, hojtade stationskarlen.

Berättat av Arne Buregård i boken “Byråkrater berättar”

Hemtjänstens fasor

I en liten stad i Bergslagen berättar två kvinnor i hemtjänsten om sin första dag på jobbet:

De blev utkallade på ett larm och nervositeten steg, så pass att de hade svårt att hitta adressen. Väl framme kommer ingen och öppnar då de ringer på utan de får ta sig in med sina egna nycklar.

Precis innanför dörren möts de av en fasansfull syn: där ligger en man med båda benen vridna i ut från kroppen, det ena benet pekar rakt utåt. Den ena kvinnan blir lätt illamående men lyckas få sinnesnärvaro nog att ringa räddningstjänsten. Allvarliga benbrott på båda benen.

I samma stund hör hon en svag röst inifrån rummet, där en liten kvinna sitter:

– Ta av proteserna helt, det är lättast.

I ambulansen – som för säkerhet skull transporterar mannen till sjukhuset – kommer nästa problem. Var ska man göra av proteserna? I brist på plats placerades dessa slutligen med fötterna uppåt vid sidorna av mannen. En någon egendomlig syn. Men nöden har ingen lag sägs det.

Berättat för Erik Mattsson

Top