Räkfrossa

Det är morgon och pojkvännen har just glatt sprungit i väg till jobbet. Vad han ännu inte vet är att hon hittat det slutgiltiga beviset på att han faktiskt håller sig med en flickvän till.

Ilskan finner inga gränser. “Den jäveln” är det enda hon kan tänka, “den jäveln”. Så får hon en idé: hon drar ut lådan med hans dyra kalsonger; hon tar upp ett par och sätter sedan saxen i resåren. Metodiskt klipper hon sedan sönder kalsongerna en efter en, medan tårarna rinner ner för kinderna. Då hon slänger ännu ett av alla snytpapper ser hon plötsligt räkskalen från gårdagens räkfrossa i sophinken. Nu får den djävulusiska idén.

Hon ser sig om i lägenheten och blicken fastnar på mellanrummet mellan tröskeln och golvplankorna. Hon trycker ned ett par räkskal som smidigt glider ned och blir osynliga. Då får hon syn på tavlorna som en av hans tidigare flickvänner målat. Hon lyfter ned dem och fäster sedan omsorgsfullt ett par räkskal bakom varje tavla. I ren ilska drar hon sedan ut den tunga frysen och häller ut den sista högen räkor där.

Därefter lämnar hon hans lägenhet för sista gången, nästan lycklig.

Kriget som scen

Desmond Tutu är en liten man med ett stort leende. På scenen under bokmässan i Göteborg försvinner han nästan ner i den stora fåtöljen. Marika Griehsel intervjuar och Tutu verkar inledningsvis någon helt annanstans. Men så är han tillbaka. Samtalet pendlar mellan högt och lågt och Tutu berättar skrattande att under apartheid-tiden valde man uteslutande att publicera bilder där han såg vild och farlig ut. Även om han i verkligheten sa “vi måste kämpa för freden”, så lät man bildtexten bli “nu är det krig!”. Publiken skrattar med och man har svårt att tro att denne vänlige man skulle ha kunnat framstå som hotfull.