Retoriken i korta drag

Retoriken skapades i Grekland under 400-talet f Kr. Vid denna tid var demokratin ung och parollen ”en man en röst” gällde. Den parollen hade dock sitt pris. Den innebar att varje vuxen man deltog i folkförsamlingen, men den innebar också att han där var tvungen att föra sin egen talan. På samma sätt var en man som anklagats för något brottsligt tvungen att personligen försvara sin sak inför rätten. Systemet skapade ett behov av kunskap om hur man talar inför andra och hur man vinner deras stöd. Ur detta behov uppkom retoriken.

Tre sätt att övertyga

I sin bok Retorica beskrev Aristoteles de tre bevis- och övertalningsgrunderna, de sätt att övertyga, som finns att tillgå. Dessa kallade han: etos, logos och patos. Ett gott tal innehåller, enligt Aristoteles, en blandning av alla dess bevis- och övertalningsgrunder.

Etos

Att övertyga genom ethos handlar om att skapa förtroende. Man försöker visa att man är en sympatisk figur och därför bör bli trodd. Man försöker, med andra ord, vara en person du gärna skulle köpa en begagnad bil av.

Logos

Att övertyga genom logos går ut på att tala till folks förnuft. Här undervisar man och argumenterar. Resonemanget bygger på logiska samband, därmed förstås inte sagt att påståendena är sanna.

Patos

Att övertyga genom pathos slutligen, går ut på att tala till folks känslor. Här gäller det att röra sin publik. Det gäller att tala till gemensamma bilder och upplevelser. Här fungerar personliga berättelser utmärkt som teknik.

Retorikens fem delar

Retoriken brukar indelas i fem delar, som alla dessutom är delar på vägen mot att skapa och genomföra ett tal. Dessa delar kallas: inventio, dispositio, elocutio, memoria och actio.

Samlandet
 (inventio)

I inventio samlar man in de ämnen och argument som man kan tänkas behövas för sitt tal. Ofta använder man sig av metoden att ställa frågor som: vad?, vem?, när?, var?, hur?, varför? och med hjälp av vad?

Strukturerandet (dispositio)

I dispositio disponerar man sitt tal. Man funderar över ordningsföljd och innehåll. Vi återkommer till dispositio i nästa stycke.

Formulerandet (elocutio)

I elocutio skapar man ett språk som är passar. Man väljer uttryck och ord som passar för den avsikt man har. Man skapar, kort sagt, sin text.

Instuderandet (memoria)

I memoria är det dags att lära sig sitt talet utantill så att man kan tala fritt som om man talade utan manus. Retoriken utvecklade ett antal minnestekniker för att möjliggöra inlärningen.

Utförandet (actio)

I actio, slutligen, framför man talet med hjälp av passande tonfall, kroppsspråk och text. Ibland kallas den rent textmässiga delen av framförandet pronuntiatio.

Texten och undertexten

I den enkla modell vi använder oss av låter vi undertext och text vara de kanaler vi människor använder för vår kommunikation.

Texten är helt enkelt de ord vi använder – den verbala delen av språket. Det talade språket utgörs av till bland annat ordval, ordlängd, fackuttryck, meningslängd och meningsbyggnad.

Undertexten får representera den del av budskapet som inte uttrycks genom våra ord. Med undertext menar vi allt som ligger under och bakom texten. Till undertexten räknar vi kroppsspråket, rösten och ansiktsuttrycken. Dessutom räknar vi dit titel, statussymboler, kön, ålder m m. 
De flesta kommunikationsforskare verkar vara eniga om att vi i regel tror mer på undertexten än texten, särskilt i situationer då texten och undertexten är motstridiga. I de närmaste avsnitten ska vi titta närmare på dessa två dimensioner.

Texten

När det gäller texten och behandlingen av texten kan den gamla retoriken kan ge oss många redskap. Man ägnade nämligen mycken tid åt att diskutera hur man på ett lämpligt sätt utformar sin text så att den blir mer funktionell. 
Variationerna av språket kallades troper och figurer.

En uppdelning – bland många – skiljer mellan fyra olika sätt att variera och smycka sin text och dessa är: bilder, jämförelser, upprepningar och vändningar.

Bilder

Språkliga bilder får representeras av de bildlika omskrivningarna. Vanligast är metaforen men där finns också flera andra tekniker.

Metafor

Metaforen är ett bildligt uttryckssätt. Metaforen kommer ofta till genom att man blandar uttryck från olika genrer. Man skapar uttryck som egentligen, i strikt mening är omöjliga, men som i stället talar till vår fantasi. Det är till exempel mycket vanligt att politiken lånar uttryck från sportens eller från hushållets värld. Så kunde Mona Sahlin ta time out (här kan du lyssna på en liten del av talet) eller så kunde Carl Bildt ta oss med på den enda vägen.

Det har sagts att makten dessa bilder utövar över oss är påtaglig. I den svenska maktutredningen från 1980-talet heter en av böckerna i serien just Metaforernas makt. Låt oss ta metaforen storm på aktiemarknaden som ett exempel. Vad ger oss denna storm för implikationer? Kanske känner vi känslan av naturkraft, av något utanför människors kontroll. Jämför detta med verkligheten bakom: finansmannen Soros sålde svenska aktier för en halv miljard. Intrycket blir onekligen ett annat.

Metonymi

I metonymin låter man ett uttryck bytas mot ett annat tydligare och mer konkret uttryck eller ett namn. Så kan vi tala om att bin Laden attackerade USA, fast vi mycket väl vet att det inte var bin Laden personligen som gjorde detta.

I ett tal som Olof Palme höll under Vietnamkriget jämför han detta krig med Guernica, Babi Jahr och Sharpville i stället för att rakt ut tala om massakrer eller bombningar. Namnen skapar bilder inom oss som är mycket starkare än de direkta beskrivningarna. Här kan du lyssna på en liten del av talet.

Synekdoke

I synekdoken låter man en liten del stå för det hela. Synekdoken liknar metonymin och kan sägas vara ett specialfall av den. Man kan till exempel tala om att bo inom fyra väggar där vi låter väggarna representera hela huset. Så kan också de svallande vågorna representera hela havet.

Liknelse

Liknelsen är ett bildspråk där ett begrepp klargörs med ett annat. Liknelsen skiljer sig från metaforen genom att det klart utsägs vad något liknar eller är som. Så kan trädens rötter vara som tentakler i marken.

Allegori

En allegori är en liten berättelse byggd av ”bilder”. Ofta har man staplat flera metaforer på varandra, och så att säga, tagit konsekvensen av metaforerna. Sverige har kört i diket. Nu måste vi bogsera upp landet på rätt väg. Vi vet hur man kör!

 Då Carl Bildt sa sig se ljuset i tunneln byggde ståupparen Lasse Eriksson vidare på allegorin med att tänk om det nu bara är ett annat tåg.

Jämförelser

I omskrivningen jag kallat jämförelse kan man till exempel jämföra två sidor, historien med nutiden eller teori med praktik.

Paradigm

I paradigmen får en händelse eller en person tjäna som förstärkning av texten och att det var en effektiv metod det visste redan de gamla grekerna.

Antites

I antitesen målar man i svartvitt. Det handlar oftast om två sidor som står mot varandra, medvetet tar man bort alla nyanser där emellan. Dagens Sverige består av fattiga och rika, av mottagare och givare. En annan variant är Upp som en sol, ner som en pannkaka. Churchill talade antitetiskt på detta vis This is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

Oxymoron

En antites där ett enstaka ord läggs till ett annat med motsatt betydelse kallas oxymoron. Detta kan ge upphov till ord som bitterljuv och fulsnygg eller uttryck som talande tystnad.

Sentens

Sentensen är detsamma som talesättet. Här använder man sig av gammal visdom som får förstärka den egna ståndpunkten. Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig!

Upprepningar

I omskrivningen jag kallat upprepning låter man antingen samma ord komma åter, gång på gång, eller också låter man ord med samma betydelse följa på varandra.

Anafor

Anaforen är en upprepning av samma ord i början av flera satser. En av de mest kända är Martin Luther Kings tal I have a dream, där denna fras upprepas ett mycket stort antal gånger med ökande kraft. Detta skapar en väldig dramatik. Det blir nästan ett mantra. Här kan du lyssna på en liten del av talet.

Epifor

Epiforen är anaforens raka motsats. Nu sker upprepningen av samma ord i stället i slutet av flera satser. Dessa ord, dessa enkla ord, dessa mina sista ord…

Synonymi

I synonymin sammanförs många ord med samma innebörd och staplas på varandra: Han har farit, rest sin kos, stuckit…

Kiasm

I kiasmen spegelvänds två språkliga delar. John F Kennedy frågande amerikanarna följande: Fråga inte vad ditt land kan göra för dig – fråga vad du kan göra för ditt land. Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country. Här kan du lyssna på en liten del av talet. Eller varför inte konstatera att livet är kort, kort är livet !

Vändningar

Vändningar bygger de på att de är underhållande eller kanske rent utav roliga ordvändningar. Här finns ironin såväl som över- och underdrifterna.

Ironi

I ironin säger man motsatsen till det man menar och ger därigenom extra stor kraft till sitt uttalande. En kommentar som det där var ju en väldigt fin klänning kan inte förstås om man inte lyssnar till undertexten. Små barn har ofta svårt att förstå ironi. På samma sätt verkar vi ha kulturella gränser för vad man får vara ironisk om. Gränser som i västvärlden ständigt flyttas, vi talar ju till och med om dagens unga som den ironiska generationen.

Paronomasi

I paronomasin bygger man på ordlikheter. I en bilannons hittade jag följande ordlek som beskrev ett annat bilmärke contra det egna: container eller entertainer. Den politiska debatten kan ibland rymma lustigheter som valet mellan svångremspolitik och svängrumspolitik. Under sommarhalvåret finns också säkert här och var förespråkare för älskog i älgskog.

Eufemism

Eufemismen är en förskönande omskrivning. Man byter helt enkelt ett uttryck mot ett annat som låter bättre, ofta uppfinner man helt nya ord, med en klang man tycker passar. Så kan man förmoda att lokalvårdare och gemensam sektor kommit till. Att genom eufemismen byta ett ord mot ett annat kan efterhand också komma att ändra själva ordets innehåll.

Hyperbol

Hyperbol är en medveten överdrift. Man tar i mer än vad som egentligen är riktigt sant. Jag är fullständigt dödstrött kan man höra sig själv säga utan att man egentligen håller på att dö.

Litotes

Litotesen är raka motsatsen till hyperbolen. Den kallas ofta understatement. Här underdriver man i stället kraftigt: Jag tror att jag fått en liten släng av aids.

Ellips

I ellipsen stryker man bort ord och mellanled, allt man kan undvara. Kvar blir det korthuggna. Så föddes Kronika som Me Tarzan. You Jane. Här gjorde väl språkförbistringen i och för sig sitt för tillkomsten av den ellipsen.

Undertexten

De flesta forskare verkar vara rätt eniga om att en stor del av den mellanmänskliga kommunikation sker icke-verbalt, även om åsikterna går isär om hur stor del av budskapet som detta står för. Vi kan säkert alla föreställa oss såväl situationer både där undertexten står för närapå hela budskapet som situationer där vi lyssnar mer till texten. Fundera själv över hur snabbt du formar en uppfattning om en person som just kommit in i rummet. Innan han eller hon har yttrat ett enda ord har du registrerat kön, utseende, säkerhet, ålder, utstrålning, kläder, grupptillhörighet, om han eller hon liknar dig själv.

Låt oss nu titta närmare på kroppsspråket, ansiktsuttrycket och rösten. Men vid sidan av dess faktorer kommunicerar mycket annat såsom kön, ålder, dialekt, kläder och yrkestitel.

Kroppsspråket

Vi beter oss som vi vant oss att bete oss. Detta kan återspegla vår sinnesstämning, men det är långt ifrån säkert. Vi kan se ilskna ut utan att vara det, liksom vi kan se sorgsna ut även då vi är glada.

Kroppsspråket ljuger

Att ofta få höra ”är du ledsen?” utan att man känner sig ledsen kan ju faktiskt betyda att du ser ledsen ut. Den stora utmaningen ligger i att bli mer medveten om det man faktiskt sänder för att – om man nu så önskar – få detta mer i överensstämmelse med det man skulle vilja sända.

Kroppsspråkets talar starkt

De flesta kommunikationsforskare verkar dock eniga om att kroppsspråket talar starkt. Det är synligt och särskilt om texten (det vi säger) motsäger undertexten (där kroppsspråket är en viktig del) tycks många av oss tro mer på kroppsspråket. Det är dock inte alls säkert att det som syns speglar sändarens intentioner.

Ansiktet

I ansiktet tycker vi oss läsa ett antal avsikter. Ibland överensstämmer dessa avsikter med vad personen i fråga verkligen vill förmedla men lika ofta sänder vi något helt annat. Vi brukar säga att vanorna syns mer än känslorna. Har vårt ansikte vant sig att se argt ut, så ser vi arga ut, oavsett hur vi nu för tillfället råkar känna.

Ansiktet talar starkast

Ansiktet är själens spegel brukar det heta, men kanske skulle vi istället kalla det skälens spegel för det är ju inte säkert att människan bakom ansiktet är som som hen ser ut. Dock är ansiktet kanske den del av vårt kroppsspråk som talar starkast. Att se skräckslagen ut i ansiktet får en att uppfattas som skräckslagen även om man har ett säkert och lugnt kroppsspråk i övrigt.

Några uttryck tolkas likartat överallt

Det tycks dock finnas en samsyn kring ett antal av våra ansiktsuttryck, dessa tolkas på ett likartat sätt var man än kommer i världen. Med ansiktet kan vi till exempel uttrycka följande avsikter: angripa genom att låta våra ögon smalna; dominera genom lyftade ögonbryn, smala ögon och hakan i vädret och samverka genom glada rynkor kring ögonen och en leende mun.

Rösten

Vår röst uttrycker mycket vid sidan av de ord vi låter den säga. Tonläge, klang och volym bidrar till röstens uttrycksmöjlighet. Genom frasering och pausering, sedan, är möjligheterna oändliga.

Använd ditt djupa röstläge

Många av oss tycks uppskatta andras avspända, djupa röstläge. Vi tycks också uppskatta en varierad satsmelodi och en liten paus då och då. Färre tycker om ett forcerat, spänt, gällt och monotont röstläge.