Objuden gäst

Vi reagerade samtidigt, katten och jag. Ljudet var oväntat och odefinierbart och verkade komma från köket. Jag avbröt mina försök att sova med ena ögat och titta på TV med det andra, och satte mig upp i soffan. Katten, som snarkat högre än Maken som sov djupt i andra änden av soffan, vaknade också och stirrade stint mot köket med spetsade öron. Hade mössen redan börjat leta sig in i huset? Vi satt tysta en lång stund. Inte ett morrhår rörde sig på Katten. När inget mer hördes gäspade hon stort och återgick till sin favoritsysselsättning; att sova. Att jaga eventuella möss som inte dyker upp mitt framför nosen, och dessutom inomhus, var under hennes värdighet. Lata kattskrälle.

Eftersom jag inte var helt övertygad om att där inte fanns något i köket som orsakat ljudet, tassade jag försiktigt mot köksdörren och lyssnade igen. Inte ett ljud. Jag tände lampan och spanade mellan stolsben och dammtussar. Inte ett liv. Lugnad gick jag in i köket och konstaterade samtidigt att kattens matskål var tom. Dags för påfyllning. När jag böjde mig ner för att ta upp den tomma skålen gick kalla kårar längs ryggraden.

Där, alldeles bredvid matskålen, sitter den. Spindeln. Stor som en femkrona och med tjocka, ludna ben. Efter några år på landet har jag visserligen börjat vänja mig så smått vid dessa små gynnare, men när det gäller så är det de eller jag. Jag backade sakta mot köksbordet, rafsade åt mig en ansenlig mängd hushållspapper och smög försiktigt framåt igen. Vi stirrade varandra stint i ögonen, spindeln och jag. Musklerna i mina fingrar spelade och spindeln höjde och sänkte sig mot golvet som för att säga: – Kom an du bara! Snabbare än Clintan drar sin pistol i en gammal spaghettivästern, drämde jag hushållspapperet över spindeln och tryckte till.

Ljudet som uppstår när man krossar en spindel av den här storleken påminner om … ja, jag vet inte vad. Men det ger mig rysningar varje gång. I vilket fall var jag glad över att ha sluppit jaga möss eller, i värsta fall, en inbrottstjuv.

Jag vet fortfarande inte vad det var som väckte mig och Katten …

Annica Ranestedt

Bortom tv:n

När hela befolkningen tittade på Melodifestivalen på tv vände vi våra blickar bakåt och firade orgier i det nära förflutna. Vi tittade på filmer från när barnen var några år yngre än idag – när de föddes, när de lärde sig gå och prata. Vi förbluffades över hur snabbt tiden går. Och samtidigt: hur oändligt mycket tid man ändå har att umgås, minnas och prata – när tv:n är avstängd.

Fredrik Mattsson

Vardag i Vansbro

Ett litet samhälle i Dalarna som lever upp om lördagarna då resenärerna till och från Sälen stannar för att tanka. Systembolag, apotek, ett fik och Gunde Svans konferensanläggning i de gamla lokstallarna. Ingen mördande konkurrens om invånarna kvällstid alltså. Denna kväll visar bion i kommunalhuset Al Gores En obekväm sanning. Hösten har varit strösslad med väckarklockor om tillståndet för vår planet. I alla tänkbara kanaler har de ringt i form av grafik över hur fort glaciärerna smälter, hur mycket energi som krävs för att hålla apparater på standbyläge, hur många ton koldioxid en flygning till London kräver. Biografföreningen erbjuder invånarna att gå på djupet i frågan. Ledamöterna i miljönämnden har av sin ordförande blivit ombedda att se filmen som bara visas en kväll. Ridån går isär. I den 320 platser stora salongen sitter sju personer. Ett par ledamöter, några gymnasielärare och min pappa – som ringer efteråt, lite bekymrad över grannarnas ointresse. Men vem vet, de kanske var hemma hela högen och bytte ut sina oljepannor mot flis. Man ska vara varsam med att dra växlar, men nog var det många icke tagna chanser?

Marit Larsdotter