Nej tack, jag är läkare

Läkaren, som på fritiden ägnade sig åt maratonlöpning, kom en kväll springande hemåt. När hon nästan är hemma kommer en bil rullande upp vid hennes sida. Hon tycker sig känna igen de som sitter i bilen och vinkar glatt åt dem. I samma stund springer hon rakt in i en lyktstolpe som hon inte noterat. Sedan blir det svart. Då hon vaknar, ser hon två vettskrämda ansikten som stirrar ned på henne.

– Behöver du hjälp? undrar den äldre mannen.

Utan att att reflektera det minsta svarar läkaren, med tillkämpat lugn, medan blodet rinner ned i ansiktet:

– Nej tack, jag är läkare.

Berättat för Erik Mattsson

Tumme med verkligheten

I onsdags skulle jag försöka göra färdigt min altan och hade skaffat de sista detaljerna som krävdes. Så här i efterhand inser jag att jag skulle ha gjort något annat istället, men det gjorde jag inte. Målinriktad som jag är, skall allt vara klart. När jag grävt bort jorden och mätt in var avskiljarna skulle sitta så satte jag igång.

Min fru var hos tandläkaren så det var bara jag och min son hemma. För att sysselsätta honom gav jag honom vattenslangen, han älskar att leka med vatten. Nu bar det sig inte bättre än att han fyllde ett hål med vatten och förvandlade detta lilla hål till en enorm gyttjepöl. I denna pöl klev han med stor entusiasm ner. Till saken hör att han bara hade “foppatofflor” på sig.

Dessa tofflor fastnade i leran och han påtalade detta missnöje, över att inte ha sina tofflor, genom att yla i högan sky. När han sätter igång och skriker, tror jag att de flesta operasångare känner sina begränsningar. Han skriker så högt att bara de mest tränade hundar hör honom. Nu är ju hans pappa en hund, så jag hörde honom.

Samtidigt sitter jag en bit bort och, med samma entusiasm som han kliver ner i pölen, skruvar jag fast mina avskiljare. Till min hjälp i detta arbete har jag en skruvdragare och en “trallskruv”.

Något stressad och oroat tittar jag bort på honom för att se vad det är som hänt. Det låter ju som om han klivit i ett jordgetingbo. När jag konstaterat att så inte är fallet utan att han bara förlorat sina skor, känner jag smärtan. Jag förstår egentligen inte varför det smärtar. Det enda jag gör är att dra in en skruv i en “trätrall”. Och det ska inte innebära någon smärta för hantverkaren. När jag tittar ner inser jag att smärtan beror på att jag inte längre skruvar i “trallskruven”. Under den korta stund jag tittat på honom har skruven böjt sig och “bitsen” har glidit lite åt vänster för att med full kraft träffa min vänstra tumme.

Eftersom skruvdragaren går på max hastighet så har “bitsen” borrat sig in under nageln och vidare upp mot nagelbandet. Det enda jag känner är en obeskrivlig smärta samtidigt som jag börjar må illa och det snurrar i huvudet.

I samma stund har min son tagit sig upp ur sin pöl och med klafsande steg kommer han fram till mig, som just nu sitter på huk med huvudet mellan mina knän. Han skriker oupphörligt; “pappa, pappa, pappa, pappa” och pekar på blodet som forsar ur tummen.

Själv har jag släppt skruvdragaren och gör allt jag kan för att inte svimma. Med min oblodiga hand klappar jag honom på kinden, sväljer och säger; “pappa ser!”. “Snälla lugna dig!”, i ett sista desperat försök att inte svimma och lägga mig i fosterställning.

I själva verket säger jag åt mig själv; “Vad du än gör svimma inte, du vet inte hur länge du kommer att ligga och då kommer du inte att veta vad grabben gör”.

Efter några minuter lyckas jag samla ihop mig. Jag raglar in till vattenkranen och försöker få en bild av vad som hänt. Vattnet smärtar inte så mycket som jag trodde. När jag fått bort blodet ser jag att nageln har gått av från spetsen och upp till nagelbandet. När vattnen har sköljt bort lite mer blod ser jag att “bitsen” har borrat sig ner mot benet i tummen.

När jag inser vad som hänt känner jag att jag håller på att svimma igen. (Jag har skadat mig i arbetet tidigare, men aldrig svimmat.) När jag hänger över vasken i köket kommer jag ihåg att grabben är kvar ute och att jag är ensam med honom. Jag kan inte svimma utan måste gå ut och se vad han gör. Han är ju trots allt bara två år och han kan hitta på vad som helst.

Jag tar ett papper och lindar in eländet och tar mig ut till grabben som står och petar i blodet med en pinne. Han är sprudlande glad och har glömt bort sina “foppatofflor” som ligger nertrampade i gyttjan.

Med stor möda lyckas jag få upp tofflorna och få honom intresserad av dem igen. Han klafsar tillbaka till mig som nu sitter på huk igen för att inte spy.

Lyckligtvis kommer mamma hem och jag kan ragla in till toaletten och ta fram en pincett för att ta bort smuts, hud och kött som bara hänger löst. Efter det medicinska ingripandet söker jag upp sängen för att få stopp på allt som snurrar i huvudet.

Det har nu gått två dagar sedan, och med den dramatik som detta förde med sig borde det åtminstone sluta med att jag behövde sy. Men icke:-(. Man kan knappt se att nageln har delat sig. Nageln är inte ens blå och hålet som jag så tydligt såg innan finns inte ens en krater av.

För att åtminstone känna att jag gjort mig allvarligt illa, lindade jag in tummen i ett oförsvarligt stort bandage. Men idag var jag tvungen att ta bort även det. Nu sitter det ett litet plåster på tummen och det gör inte ens ont längre. Vet du vad det värsta är? Jag höll på att svimma på grund av något som inte ens syns idag! Snacka om antiklimax!

Jonny Simonsson